Motvilligt erkänner jag… att jag har fastnat för Pokemon GO. Jag är 36 och sitter bredvid kidsen på Tunnelbanan för att försöka hinna plocka ut saker ur de Pokestop vi åker förbi. Pinsamt!! Jag försöker gömma mig och göra det så diskret som möjligt. Först var det för att hjälpa min som, som också är fast, att komma upp i level. Men jag gör det faktiskt för min egen skull också. Det blir en kick när man når en ny level eller lyckas hitta en ovanlig Pokemon. I lördags, när vi skulle gå 5 kilometer för att ingen ville köra till middagen vi var bjudna på, var det den lättaste promenaden med kidsen hittills. De fick spela på vägen. De ville faktiskt gå längre för att kläcka äggen som låg i inkubatorn.
För några dagar sedan skummade jag igenom en intressant artikel där kontentan var att spel som Pokemon GO gör den verkliga världen för ointressant. Man får inte samma beroendeframkallande kickar om man inte tillför det extra elementet. Lite skrämmande….
Det fick mig att tänka, jag är beroende av kickar. Men jag får dem även utanför spelets värld.
Jag är egen företagare!
När jag jobbade i en butik led jag ofta av rastlöshet och jag var jämt uttråkad. Så är det inte i dag. Oavsett om det går bra eller om ett gigantiskt problem dyker upp får man en kick. Alla är inte bra, men rastlösheten är i alla fall som bortblåst. Och när jag tar mig till och från kontoret har jag ju Pokemon Go.