En obehaglig känsla sprider sig i hela kroppen, NEEEEJ, detta fick inte hända. Inte nu, jag hade så mycket jag skulle fixa. Rastlösheten smyger sig på, det kryper längs ryggraden. Jag ser på alla andra runtomkring mig. 95 procent av dem gör precis det jag också hade tänkt göra. Vad gör jag nu? Jag kan ju inte bara sitta här och göra ingenting. Stressen växer.
Vad är det som har hänt tänker ni nu.
Jo, jag sitter på bussen på vägen hem. Batterierna på telefonen tar slut, den blir helt svart. Jag har en mobil laddare i väskan som alltid, men ingen sladd. Egentligen är det helt sjukt att man blir stressad, rastlös och känner obehag, men så är verkligheten. Det är sjukt hur beroende vi (eller i alla fall jag) är av att ständigt vara uppkopplade.
Jag plockar upp en Metro ur papperskorgen (jag vet att det är äckligt, men det funkar inte att bara sitta och göra ingenting). På omslaget ser jag karriärcoachen Nina Jansdotter, som driver vår StartUp Bar i Malmö. Intresserad bläddrar jag upp hennes artikel och läser om hur viktigt det är att skratta på jobbet. Håller med och känslan av rastlöshet och stress försvinner och ersätts av tankarna om hur lyckligt lottad jag är som faktiskt skrattar, flera gånger per dag till och med, på jobbet.
Det där mailet som jag hade tänkt svara på, det kan vänta. Kanske ska man stänga av telefonen med flit på vägen hem och bara koppla av en stund. Träna på att inte ständigt vara uppkopplad. Det får bli min nästa utmaning.
Känner ni igen er?