Gigekonomin växer. Också i Sverige. Men i debatten saknas det positiva exempel på ekonomins möjligheter och fördelar. Ofta är det istället Uber som lyfts fram som avskräckande exempel på gigekonomin, ett företag som gör miljardvinster utan att ha några medarbetare. En vinst som varit möjlig endast för att de som faktiskt utför tjänsterna i Ubers namn, tvingats friskriva sig från allt som kan liknas vid anställningstrygghet.
Av Håkan Mildh Svensson
Uber är inte ett typexempel på gigekonomin. Inte i Sverige. Positiva exempel finns till exempel inom konsultbranschen. Sant är att i gigekonomins kärna saknas begreppet ”anställd”, eftersom man jobbar
i egen regi. Istället handlar det om att vara ”anställningsbar”, vilket inte är riktigt samma sak. Exakt vad det begreppet innefattar råder delade meningar om, men enligt till exempel Saco innebär
anställningsbarhet ”…en individ är anställningsbar om hon eller han har den kompetens och erfarenhet som krävs för att få anställning på arbetsmarknaden. Vad som krävs för att en individ ska vara anställningsbar kan variera till exempel i form av kompetens, flexibilitet, utvecklingsförmåga och olika typer av personliga egenskaper”. Saco beskriver helt enkelt samma egenskaper som krävs för att kunna sälja sina tjänster som ”sin egen”.
Att vara anställd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara anställningsbar. För att vara det över tid krävs kompetensutveckling och utvecklingsmöjligheter. Att få tillgång till detta som anställd är nämligen ingen garanti visar undersökningar av bland annat Unionen. Det beror på att arbetsgivarens främsta intresse är att se till att medarbetarna har kompetens att utföra sina aktuella uppgifter inom
organisationen. Den kompetensutveckling som gör dig attraktiv över tid på arbetsmarknaden – den får du ansvara för själv. I bästa fall går dina egna och arbetsgivarens intressen hand i hand. I sämsta fall får du själv ansvara för både ditt nuvarande och framtida kompetensbehov.
Det paradoxala är att alltfler företag samtidigt säger sig ha brist på viss kompetens. Och trots att utvecklingsmöjligheter ofta är det som medarbetare söker hos sin arbetsgivare, erbjuds de inte det av sin
arbetsgivare. Individens långsiktiga anställningsbarhet undermineras helt enkelt av arbetsgivaren, vilket måste anses vara ett underbetyg för många företag. Att vara anställd idag är sålunda ingen garanti för att vara anställningsbar imorgon.
Därför menar jag att den verkliga ”anställningstryggheten”, den som bäst lever upp till att göra individer anställningsbara i ett längre perspektiv, den finns i att vara ”sin egen”. Men inom ett gemensamt ramverk som inte lämnar ”giggarna” helt utelämnade. Ramverket är helt enkelt ett vanligt företag där allt från strategi till kickoffer finns, men där den enskilde är sin egen. Gigekonomin kan då för den
enskilde verkligen innebära motivation, kompetensutveckling och en balans mellan familjen, fritiden och företaget. Gigekonomin uppfyller människans behov av utveckling på ett bättre sätt än att vara anställd. Det senare kan ge större ekonomisk trygghet, men skapar inte alltid en motivation att göra jobbet bra. Likaså finns många exempel på anställda som hamnar i stressfyllda beroendesituationer och därför blir utnyttjade hos attraktiva arbetsgivare.
Gigekonomin har flera potentiella avigsidor, men de går att lösa. Att säkerställa att individer både känner sig och de facto är anställningsbara är vad vi måste sträva mot. Vi blir inte anställningsbara genom att vara anställda i första hand, utan genom att känna långsiktig arbetstrygghet via vår kunskap och kompetens. För att uppnå det tror vi att ”giggen” är bästa vägen framåt. Både för individer och
för samhället.
Håkan Mildh Svensson, grundare Berotec