Ulrika Holm lämnade konsultlivet i London för att söka livskvalitet i Sverige. Åtta år senare sprider hon livskvaliteten vidare till en snabbt växande målgrupp. Vi träffade grundaren av Blueberry Lifestyle och diskuterade hälsokost, nätverkande och vikten av att ha en mentor.
Solen lyser över ett nästan somrigt Norrmalmstorg. Runt hörnet på Smålandsgatan ligger den nyaste Blueberry-butiken, smakfullt inredd i varumärkets färger och byggt kring ett expresskoncept där jäktade affärsmän och kvinnor ska uppmuntras till en hälsosammare livsstil. Om du har varit i Stockholm under de senaste åren har du säkert sett någon av stadens många Blueberry-butiker där man kan beställa smoothies, wraps, smörgåsar, sallader och nyttiga efterrätter. Konceptet ligger helt rätt i tiden, men när den första Blueberry-butiken öppnade var läget långt ifrån detsamma.
För att göra berättelsen om Blueberry rättvisa behöver vi spola tillbaka bandet till 90-talet, där den har sin början. Ulrika Holm hade läst hotell- och restaurangprogrammet och arbetat några år i branschen när hon bestämde sig för att läsa en fyraårig ekonomiutbildning i London, ett val som kom att bli starten på en fortsatt utlandsbaserad karriär i konsultbranschen. Totalt tillbringade hon 11 år utomlands och arbetade främst i London men även i Singapore och andra länder.
– Under de åren jobbade jag på marknadsföringssidan, där vi bland annat fokuserade på konsumenttransaktionsteknologi, till exempel kreditkort med chip, loyalty-system och identifikationsmetoder, berättar Ulrika Holm. Sedan inträffade IT-kraschen och jag blev uppsagd, som så många andra, men eftersom vår enhet fortfarande var lönsam bröt vi oss ur och startade eget. Där var jag marknadschef i ett par år, och eftersom det var ett litet företag bidrog jag även till försäljningen. Men efter ett tag kände jag att London hade blivit för hektiskt. Jag var kanske inte utbränd, men jag njöt inte längre av varje dag. Så jag sålde min andel till medgrundarna och flyttade hem. Det var det klassiska: man vill ha livskvalitet och flyttar tillbaka till Sverige.
”Det är otroligt värdefullt att ha någon som säger att ’jag har gått igenom samma sak, och då gjorde jag så här.’ Man landar lite mjukar och reser sig lite snabbare”
I början av 2006 var Ulrika Holm tillbaka i Sverige utan att riktigt veta vad hon skulle göra. Hon läste en del kurser inom hälsovård och coaching, och beskriver perioden som en mindre 30-årskris.
– Men sedan så träffade jag en tjej som ville öppna ett hälsoställe. Vi skrev en affärsplan ihop, ordnade finansiering, och så i slutet av 2006 öppnade vi vår första Blueberry-butik på Sibyllegatan i Stockholm. Visionen var först att öppna en modern hälsokostaffär, då såg vi en nisch i marknaden att göra hälsokost attraktivt och snyggt, i stället för medicinskt och otillgängligt. Sedan dess har idén vidareutvecklats till att fokusera mer på hälsosam fast food än en renodlad hälsokostaffär, men vi har fortfarande kvar det sortimentet.
Hur var marknaden för hälsokost på den tiden?
– Vårt koncept fanns i princip inte på den tiden, utan det var först året därpå, år 2007, som Stockholm fick upp ögonen för ekologisk mat. Och då fick vi en hel del uppmärksamhet och utrymme i pressen, vilket gav oss fler kunder. Det var också då, när vi haft butiken på Sibyllegatan öppen i ett par månader, som jag köpte ut min medgrundare. Hon hade alltid varit mer intresserad av den kreativa processen under uppstartsfasen medan jag tyckte om den operativa biten också, så vi kom överens om utköpet och är fortfarande goda vänner. Sedan dess är jag ensam ägare.
Hur gick det sedan?
– I mitten av 2007 frågade NK om vi ville öppna en filial hos dem, och sedan dess har vi öppnat en butik per år. Efter tre butiker skaffade vi en driftchef, för det kan ju hända saker hela tiden i den här branschen. Vi har liberala öppettider, mycket personal, vi bjuder in allmänheten, vi finns på centrala platser, så det är alltid något som händer. Det kan ju bli vattenläckage, ventilationsproblem eller inbrott, livskriser hos personalen eller problem med kunder. Vi möter tusentals kunder varje dag, så det är klart att det händer grejer. Även logistiken ändras, när vi kör varorna från det centrala köket och mellan butiker. Men den största utmaningen var nog när vi öppnade i Kista och Täby, när vi lämnade innerstan. Då mötte vi en helt ny, tuffare marknad.
Hur går det för Blueberry just nu?
– Vi har sju butiker i Stockholm, Kista och Täby, och ett 50-tal anställda inklusive kvällspersonal och helgpersonal. Det senaste året har vi ökat omsättningen från 21 miljoner kronor till
31 miljoner kronor, så det har ju verkligen hänt något. Hösten 2014 tog vi in nya delägare för första gången på åtta år och gjorde en nyemission, och de pengarna ska gå till expansion. Vi har öppnat en butik per år och det är ju en smärtsamt långsam tillväxt. Man känner sig alltid för liten. Så nu vill vi växa snabbare och öppna två till tre butiker per år. Nu är dessutom marknaden mogen, och jag är inte säker på att den har varit det tidigare. Det är först nu som vi känner att vi verkligen har nått ut brett.
”Alla borde ha en mentor som redan har gjort en eller två entreprenörsresor”
Hur gör man när man har ett 50-tal anställda?
– Det interna nätverket är viktigt, att du säljer in dig själv till din personal. Och då menar jag inte att du bjuder hem dem på drinkar, utan att du ser, hör och bekräftar dem. Du måste förstå varför de arbetar hos just dig, och du kan alltid fråga dem om du inte vet. Nu för tiden måste personalen känna en mening med det de gör, annars söker de sig snart därifrån.
Vilka kunder riktar ni er till?
– Vi har många kvinnor i åldrarna 30-50 år, men vi har även kostymklädda tjänstemän och träningsmänniskor. Intresset ökar och målgruppen både växer och förändras hela tiden. Nittiotalisterna är jätteintresserade av miljövänlighet och rättvisa arbetsförhållanden, och vi tilltalar verkligen den generation.
Vilka mål har ni för framtiden?
– Vi är ett värdedrivet och passionsdrivet företag, och vi vill uppmärksamma och uppmuntra till att man äter bättre och hälsosammare. Vi har inte en så aggressiv expansionsplan utan vi är ett företag som tycker att vägen dit är viktigare än vinsten. Sedan måste vi såklart tjäna pengar, men vi är inte lika aggressiva som många andra fast food-ställen är i dag, som öppnar i varje stad. Sedan har vi ju drömmar och visioner, och det vore ju helt fantastiskt att kunna öppna Blueberry i andra städer, inte minst utomlands.
Finns det någon specifik stad du skulle vilja öppna i?
– Blueberry skulle nog gå bäst i London, New York och Los Angeles, men jag tror att Blueberry skulle behövas mest i städer som Singapore och Dubai, där matkulturen på flera håll har försvunnit och ersatts av fast food-scenen. Där kan jag tänka mig en variation på konceptet med mer lokala ingredienser.
Hur har livet som företagare varit för dig?
– Jag har ju byggt företag i 30- och 40-årsåldern, vilket är när de flesta gifter sig och skaffar barn. Så det har varit jobbigt. Efter fem år anställde jag en extern vd när jag ville vara mammaledig, och då hade jag tur som hittade någon som förstod och brann för vårt koncept.
Hur gör du för att skilja på företagandet och privatlivet?
– Till en början växte de ihop väldigt mycket, men när jag fick barn lärde jag mig att skilja på dem. Både företag och barn kräver att man lever i nuet, och då lärde jag mig att koppla bort företaget ibland. Just nu passar det mig att jobba jättemycket i tre dagar med fullbokade scheman för att sedan ta det lugnare i två dagar, så att jag kan hämta lite tidigare på dagis och laga mat hemma. Annars blir det lätt bara stressiga dagar där man inte hinner med någotdera. Därför avverkar jag gärna alla möten under ett par intensiva dagar. När jag jobbar så jobbar jag mycket och när jag är ledig är jag jätteledig. Det är många som hamnar i fällan att företagandet är så kul att de inte vill sluta jobba, men det kan vara lite farligt. Det kan bli för mycket press utan att man själv märker det.
Vad skulle du ge för tips till våra läsare, som är eller funderar på att bli företagare?
– Se till att skaffa er en mentor! Alla borde ha en mentor som redan har gjort en eller två entreprenörsresor, för då kan man undvika många fallgropar. Jag fick en mentor alldeles för sent. Det dröjde nästan fem år, men jag borde ha haft det från början. Dessutom är det jätteviktigt att nätverka, och att ha ett nätverk med andra entreprenörer som man kan rådfråga. För när det blåser och folk har sagt upp sig och kassaflödet är negativt, då kan man prata om sina problem med andra. Det är otroligt värdefullt att ha någon som säger att ”jag har gått igenom samma sak, och då gjorde jag så här.” Man landar lite mjukar och man reser sig lite snabbare om man har det nätverket omkring sig. Dessutom blir alla i nätverket potentiella kunder, samarbetspartners och investerare. Självklart får man inte göra alltför mycket nätverkande, utan man måste hinna med att driva verksamheten också. Till sist är det jätteviktigt att man tycker att det är roligt. Det räcker inte med att ha en bra affärsidé, utan man måste ha en passion för det man gör. Jag är med i en hel del entreprenörsnätverk och känner en hel del entreprenörer, och alla har ju gemensamt att de tycker att det är lika kul att jobba som att vara lediga.